De diepe cello van de nacht

De diepe cello van de nacht
slingert zijn duistere jubel over de vlakten.
’t Nevelbeeld van dingen verliest zijn vorm
        in stromen van kosmisch licht.
Deining spoelt lang en spoelt stralend
in golf over golf door de nachtblauwe eeuwigheid.
Jij! Jij! Jij!
Gelouterde, lichte materie, ritme zijn bloeiende schuim,
zweefduizelende droom der dromen,
        verblindend wit!
Een meeuw ben ik, en rustend op gestrekte vleugels
drink ik zeezoute zaligheid
        ver ten oosten van al wat ik weet,
        ver ten westen van al wat ik wil,
en raak het wereldhart –
verblindend wit!

Karin Boye (1900 – 1941)
(vertaald uit het Zweeds door P.B. Kempe)

Nattens djupa violoncell
slungar sitt mörka jubel ut över vidderna.
Tingens töckenbilder löser sin form
        i floder av kosmiskt ljus.
Dyningar, lysande långa,
sköljer i våg på våq genom nattblå evighet.
Du Du Du!
Förklarade lätta materia, rytmens blommande skum,
svävande, svindlande drömmars dröm,
        bländvitt!
En mås är jag, och vilande på sträckta vingar
dricker jag havssalt salighet
        långt östan om allt vad jag vet,
        långt vasten om allt vad jag vill,
och rör vid världens hjärta –
bländvitt!

Karin Boye (1900 – 1941)